Kapitel 2

Min uppväxt var präglad av att få höra hur min mamma lämnat mig, hur hon inte ville ha mig.
Men han, min pappa ville ha mig.
Jag minns de gånger han skrek och sa att hon lovat att ringa eller den här veckan har hon inte ringt alls. Hon bryr sig inte om dig, skriker han.
När hon väl ringde så tog han oftast luren och skrek på henne. Mer än en gång hörde jag att hon svek mig.
På jul och födelsedag kom det en present från henne till mig, den klagade han alltid på.
Stackars hans dotter som inte hade någon mamma, sa han ofta både till släkt ock vänner.
Jag skulle känna sorg över detta. Men jag satt mest på en stol och var stressad och rädd.
Försökte vara till lags åt honom för att han inte skulle vara så arg, och henne till lags så kanske hon skulle börja höra av sig mera.
Min pstd startade nog redan där.
Sen började hans drickande, då fick jag en skopa skit lite titt som tätt.
Mest på nätterna då kunde han komma in och anklaga mig för saker eller anklaga kvinnor i hans omgivning över lag. Försökte jag säga ifrån blev det livat, så det lärde jag mig snabbt att sluta med. Pratade jag med skolan om hur jag hade det hemma eller
någon annan vuxen fick jag höra att jag överdrev. Tyckte synd om mig själv. Min pstd späddes bara på.
Han träffade en del kvinnor som jag tyckte om, men fick alltid höra att jag var så fruktansvärt svartsjuk så det var jobbigt att ha relationer pga mig.
Jag gick ständigt med en känsla från att jag var 5-6 år av att jag inte dög.
Det enda jag ville var att ha lugn och ro, samt att vuxna skulle tycka att jag var snäll.
En före detta till honom, även mamma till mina halvsyskon sa till mig när de separerat efter 7 år då jag träffade henne på stan en dag.
-Du har verkligen ingen. Du är totalt ensam. Det är så sorgligt.
Jag var 18 år och trodde väl att eftersom hon var mamma till mina älskade syskon inte skulle ogilla mig pga av att han var som han var. Alkis, manupilativ och narcissistisk.
18 år och jag önskade bara att någon kunde säga: Jag finns här för dig, du är inte ensam.
Men hon gick. Där stod jag och ja, jag var verkligen ensam.