Kapitel 1

Det är natt, jag sitter gränsle över honom, min ena hand håller ner hans bröstkorg den andra har ett strypgrepp runt hans hals. Jag vet att jag går för långt. Detta är fel! Ändå kan jag inte stoppa. Jag blir rädd för mig själv. Jag håller på att strypa den här människan. Den här människan jag älskar. Den här människan som jag vill dela mitt liv med.

Vill jag åka in i fängelse? För det kommer jag göra om jag dödar honom. Jag kommer bli den onda i detta drama.

Fastän det är han som terroriserat, utsatt mig för trakasserier, hot,våld, ett evigt malande om hur illa jag uppför mig och hur vidrigt mitt förflutna är nätterna igenom. Han måste bli tyst nu! Bli tyst människa för jag klarar inte mera onda ord om mig.

Bli tyst för jag har ju förklarat, bett om ursäkt och vädjat om förståelse och förlåtelse för det som hände för flera år sen med alla mina ex, eller att jag inte säger varsogod nu finns det frukost till dig på morgonen.

 Jag har ju sagt att jag ska tänka på det hädanefter.

Kan du inte bara vara tyst.

Jag orkar inte mera.

Ja, jag har slagit dig förut, faktisk flera gånger då du tjatat och skällt i flera timmar på mig. Är jag nykter skäller du på mig för det, har jag druckit vin skäller du på mig för det.

Det bara skriker tyst, tyst, tyst i huvudet.

Jag släpper taget, han är lika skärrad som jag.

Näst, nästa helg då slår jag inte, då tar jag en kniv och skär mig i armen. 

Det slutar med polis, ambulans och psyket.

Jag ville ju bara att han skulle bli tyst, inte säga elaka ord om mig.

Jag tror att jag är psykiskt sjuk, kanske jag ska läggas in så instabil och deprimerad som jag är. Bipolär säger jag till läkarna.

Dom på psyket vill lägga in mig. Men jag tror att jag hellre vill åka hem.

Han kommer på besök, klappar på mig och säger så fina saker. 

Jag somnar i hans knä i två timmar. Lugn.

Jag säger att jag vill hem med min man när dom uttrycker sin oro för mig och vill att jag stannar, men jag vill inte sjukskriva mig från jobbet, inte heller säga till barnets far att jag inte kan få hem mitt barn för jag ligger på psyket. Så jag åker hem. Ingen får veta detta.

Jag får avslag från min läkare att jag skulle ha en diagnos, psykisk sjukdom eller någon annan psykisk störning.

Jag tror ändå att det är nåt fel på mig.

Börjar med en ny strategi när jag anar bråk på nätterna. 

Den består av två Imovan. Då sover jag tungt, då kan han inte väcka mig. Fast då kallar han mig pillertrillare istället. Vet inte vilket som är bäst, utsövd eller nedtryckt. Utsätts ju iochförsig för både och. 

Så småning om så ifrågasätter han mitt dagliga intag av antidepressiva tabletter. Tydligen knaprar jag piller på dom med. Jag tycker ändå inte att de hjälper, så jag slutar. Trappar ner försiktigt och byter ut det mot hälsokost istället. Det är faktiskt de bästa jag gjort. 

Men han påpekar att jag nu köper tabletter ifrån anabola butiken istället.

Än en gång försvarar jag mig och förklarar mig. Det hjälper föga.

Ett halvår senare så frågar han om mina antideprissiva, jag svarar att jag har ju slutat med dom. Då säger han: Jaha, jag trodde du hittade på om det och åt lite nu och då.

Brukar jag ljuga?

Jag kanske brukar ljuga.

Det är kanske därför han inte tror på mig.

Jag rannsakar mig själv innifrån och ut. Tänker så det knakar vad jag kan ha gjort för att han inte skall tro mig.

Men nej jag ljuger inte.