I´m only human

 

Varför stannar man i något som är destruktivt?

Så fort det blivit extra jobbigt så har jag suttit fastklistrad med mob och hittat andra människors berättelser, fakta texter och artiklar. Allt för att å en förståelse, hitta någon lösning eller bara få veta att jag inte är ensam i detta. Har även läst böcker om detta ämne. Jag har fått mycket kunskap, svar och funnit ut att jag inte är ensam, men ändå inte lämnat.

En sak som slagit mig när jag läst dessa kvinnor och även recensioner på dessa böcker så finns det ingen riktig beskrivning till varför man stannar, det står bara tunt lite här och var att då hade vi en lugn period, passionen fanns kvar eller vi hade så mycket gemensamma vänner.

I mitt fall så har jag alltid tänkt, ja men hos oss är det ju mycket mer. Hos oss finns det ju en massa skratt, ömhet, vänskap och någonstans i allt dessa kaoset även en trygghet. När vi går och lägger oss på kvällen och bara börjar skratta åt något, att få skratta innan man somnar är fint. När jag vaknat på morgonen och han tittar in i mina sömndruckna ögon och säger jag älskar dig så mycket och är så tacksam över att få vakna upp med dig. När han säger att han är stolt över mig, att jag är det vackraste som finns. När jag mumsar på något så kan han titta på mig och bara le och säga att jag är så söt när jag äter.

Sen har jag ju läst om den här symbiosen som inte alls är sunt i ett förhållande och då undrar jag är detta symbios eller kärlek, min hjärna är helt slut på frågor, tankar och känslor.

Även tröttheten som infinner sig när lugnet kommer, då kroppen bara slappnar av och försöker återhämta sig, då jag tänkt att bara jag får energi så ska jag ta tag i detta. Men hjärnan är utbränd det finns liksom inga receptorer kvar. Kortslutning vid varje liten småsak så reagerar jag med enbart kaos och ilska. Hjärnan skriker sluta, ge mig lugn och ro.

Fakta: Långvarig stress skapar ett slitage på hjärnan, som utan chans till återhämtning inte hinner läka och återfå sin normala kapacitet. Stressen försätter kropp och hjärna i ett slags konstant alarmtillstånd, där mycket av energi och fokus går till att ta in och sortera information från den omedelbara omgivningen. Jag letar efter faror och katastrofer och korttidsminnet till får jag inte tid för. Det blir ett tankekaos och jag glömmer bort min egen pinkod. En annan sak som påverkas tidigt är sömnen. Jag är så tacksam när jag får sova i ett svep .

Min sömn är fylld med mardrömmar, bearbetnings drömmar eller någon annan slags väckning.  På sistone har jag blivit aggressiv av att bli väckt, sådan var jag inte förr.

Sätter mobilen på sov läge, men inte förrän han kommit hem, det har jag nämligen fått äta upp. Han måste få kunna ringa hem mitt i natten om han är ute.  Oftast består samtalen av om jag vill ha något att äta eller att han är upprörd över något han sett eller upplevt ute.

Forskning visar att stresskadorna finns kvar så länge. Efter sju år är hjärnan fortfarande starkt påverkad. När man pratar om utbrändhet i arbetstermer så står det att det tar tid att komma tillbaka till arbetet, att man måste försöka succesivt för att inte braka igen, men hur gör man det i en relation?  I arbetet försöker många gå tillbaka och axla den belastningsnivå de hade innan de blev sjuka, men det fungerar sällan menar doktor Martin Ingvar.

Den som blivit sjuk av stress får helt nya toleransnivåer och måste inse detta för att kunna fungera och bli frisk. Att läsa på om ämnet och skaffa sunda vanor är avgörande, menar Martin Ingvar.

– Kunskap är bästa vaccinet, är hans tydliga råd när man har blivit utbränd.

Jaha, tänker jag. Det var väl fint.

En annan sak som jag tänkt på är att när jag läst alla dessa kvinnors berättelser så har dom ”bara” stuckit ifrån mannen en dag. Då tog jag mitt pick o pack o drog, liksom.  Jag köpte mig en liten etta å länge, tills vi fått sålt huset, eller jag flyttade in hos en kompis tills bodelning var klar.

Det låter väldigt enkelt, jag förstår väl att steget att dra inte är enkelt, men det låter enkelt på det viset att de har någonstans att ta vägen när de väl bestämmer sig.  Är det bara jag som inte har det?

 I boken ”En vacker dag lämnar jag dig” så är det första gången jag får läsa om en sådan ärlig och uppriktig utdragen process hur det kan vara att lämna. Hur svårt det är, både mentalt, juridiskt, praktiskt, kaotiskt och förgörande. Hon beskriver så bra denna skam man känner, hur andra människor dömer, tycker och tänker fast dom inte vet eller så visste dom men dom valde att blunda eller att inte” lägga sig i”. Hur kan det heta så har jag undrat många gångar? Lägga sig i. Man kanske borde ändra den meningen till hur kan jag hjälpa till. Ja och hur fan kan man hjälpa till? Inte ens jag vet längre, jag kan inte ens hjälpa mig själv just nu. Bara väntar på att kropp och själ ska bli lite piggare.