Att leva med minnen
Har börjat andas. Sover bättre och bättre. Äter bättre. Trivs lite bättre.
Har tom börjat acceptera att detta kommer nog bli ett tufft år.
Det kommer nog ta ett år innan jag har kommit lite ikapp mig, även om jag skulle vilja att det skedde här och nu.
Jag kan gå i skogen och känna hur det doftar, känna livet, värmen, harmonin samtidgt som jag andas känner jag hur det inte riktigt kan stabilisera sig inom mig.
Det är som en törn inne i kroppen som säger att det inte är bra och den törnen kommer nog ta lång tid att flytta på.
Jag går i samtal hos en psykolog som jag fått av vårdcentralen, han berättade fär mig för en månad sedan att han använde sig av motiveringsteknik för att få mig att flytta ifrån min sambo.
Jag svarar honom nu då jag bott ifrån min förövare i en månad att jag har fortfarande inte kunnat bryta helt med honom och att jag har så mycket minnen som är svåra, som sitter så djupt inne i min kropp och själ och att när jag nu efter att dessutom brutit upp med min familj så har även minnen från dem kommit upp därifrån.
Att jag faktiskt blivit utsatt för misshandel och eftervåld ifrån dessa med. Därför är det inte så konstigt att jag väljer denna man, men hur skall jag kunna gå vidare och leva? För just nu lever jag inte, jag bara överlever och gjort det i så många år.
Vi talar faktiskt om att i hela mitt liv så har jag varit tvungen att överleva och inte leva.
Vi pratar även om min ensamhet, över att jag är så ledsen över att inte ha vänner, men att jag vill fokusera på att må bra först.
För att ge mig hopp om att det en dag skall bli bra, att jag skall slippa leva med dessa minnen och mönster så måste jag ta tag i detta. Jag behöver hjälp säger jag till honom gråtandes.
Då säger han att jag skall få tre uppgifter.
Den första är att jag skall kolla upp gruppträning utomhus. Där finns det många människor som vill umgås.
Den andra är att jag skall kolla upp en annan häslsogrupp för aktivitet med andra ensamma människor.
Den tredje är att skapa mig en Tinder profil.
När han säger den tredje så börjar jag kallsvettas, skaka och säger att nej det kan jag inte. Jag är för rädd. Tänk om han upptäcker det. Jag har varit med om när han upptäckte att jag sökte en annan lägenhet för några år sedan och det slutade illa, så detta är farligt.
Nej säger han, du behöver göra detta för att släppa honom och se att det finns andra män därute.
Han såg nöjd ut. Det här skulle funka. Nu skulle jag känna att jag lever.
Nu är tiden ute och detta är din läxa till näst gång.
Efter att detta landat i mig efter ett par dagar börjar jag bli arg. Detta är riktigt farligt det han ber mig om.
Hur fan kan en männsika tro att mina traumatiska minnen skall lugna mig genom att vara ute på tinder eller gå och träna?
Jag har tränat på Friskis och svettis i 18 år och känner fortfarande igen människor därifrån, men aldrig har någon av dessa människor givit mig en vänskap. En av dessa är tom en granne.
Det funkar inte riktigt så teruapeten.
Dessutom är det riktigt farligt att be mig om att göra en tinder profil i min situation.
Jag har varit på tinder innnan min förövare och jag kan säga att jag har varit i bekräftelsebehov och använt det för att slippa vara ensam, nu har jag aldrig gått på någon dejt, men jag hade det för det ändamålet.
Jag skall inte ha det nu, så väl känner jag mig att jag riskerar att använda det till att inte ta tag i mina riktiga problem.
Detta sa han även till mig för ett par månader sedan då jag kom hem efter ett dygn i min hemstad och var så glad och fylld av energi och kreativitet och kände så mycket hopp.
Han tittade då på mig och sa: Stopp, stopp, stopp. Så här gör du. Du lägger fokus på något annat istället för ditt verkliga problem. Kom "tillbaka hit" istället och ta tag i din situation.
Jag tog direkt bort de bra känslorna efter de orden och tänkte att han har rätt, han har ju utbildning. Det sitter kvar än idag hos mig så fort jag känner en liten känsla av glädje så tar jag bort den för att jag inte löst min situation helt och hållet och fram till dess så får jag inte känna glädje.
Det här är resultatet av när en människa som inte har utbildning om våld i nära relationer skall "vårda" en annan människa som levt med det.
Farligt. Det blir precis lika farligt som att leva med en förövare, eftersom jag är så van från min relation att min innre röst är fel så lyssnar jag på den som säger: Nej, nu har du fel. Du skall göra så här.
Farligt!!
Jag kommer självklart inte att gå dit mera.
Läste om att att Uppsala Univeristet har fått i uppdrag av regegeringen att höja kunskapen om mäns våld mot kvinnor.
Jag hoppas man kommer tala lika mycket om hur farlig normaliserings processen är som själva slagen är.
Det är om man lyckas komma in tidigt i kvinnans liv och bryta normalisering processen som hon lättare kan ta sig därifrån.
Jag slogs och bråkade under då normaliserings processen pågick och folk såg på, anade, men ingen gjorde något. Kanske det var så att mina så kallade vänner visste inte hur de skulle göra.
Min förhoppning är att om man börjar uppmärksamma normaliseringen lika mycket som man uppmärksammar själva våldet så kan vi stoppa det lite tidigare än det första slaget eller den första våldtäkten.Jag vet inte, men jag hoppas iallafall. För det är i den som jag gav upp, blev mindre, slutade lyssna till mig själv, blev isolerad och till sist slutade "slå" tillbaka.