nardetvackrabrister.blogg.se -

Ibland visar sig universum för mig när jag minst anar det och tappat hoppet.

Innan coronan bröt ut så bokade jag in mig på ett kvinnocenter för att få hjälp med att höra vilka alternativ till bostad det finns och hur jag faktiskt skall orka stå ut i detta.

I mitt fall när jag går till sådana här instanser så känner jag mig väldigt rädd för att öppna upp mig och tala om saker som för mig ligger så stor skam i, så självklart var jag väldigt nervös, men bestämd på att jag måste göra detta för min egna skull så att jag får hjälp. Väl där så öppnade en tjej som säkert var 15 år yngre än mig och tog in mig i ett rum. Jag tänkte hela tiden att jag skall ha ett öppet sinne, bara för att hon är ung så behöver hon inte vara dålig på sitt jobb eller sakna erfarenhet.

Jag berättade motvilligt min situation och lite av historien med en känsla av att jag kan inte öppna mig för henne, jag litar inte på att hon kan göra sitt jobb.

Är detta ens ett ställe där man kan få hjälp eller är det ett ställe där jag bara skall sitta och prata? Denna tjej ser dessutom ut som en tjej som jag skulle kunna stöta på ute på någon bar eller på någon konsert, även om det kan vara postitivt för vissa så är det tvärtom för mig nuförtiden.

En instinkt jag utvecklat med åren. Desto mer lik någon är mig, ju mer sätter jag in flyktvägen för jag vet vad som händer om jag börjar prata med någon som är lik mig då han är med, vilket han alltid är. Då utvecklar han ett hat emot den människan och jag får höra det resten av kvällen. Jag kan till och med får höra det i veckor, månader och ibland någon gång per år.

Under tiden jag pratade lite om min situation så svarade tjejen, ja det här låter jobbigt eller ja, det är en väldigt jobbig situation du är i, ja, jag förstår att du inte mår så bra i din situation osv.

Hela mitt inre skrek att jag vet detta, det är ju därför jag är här så du kan sluta sitta och läsa efter någon jävla socionom manual för mig.

Efter att hört hennes kommentarer blev jag bara tyst och kände att detta är ingen idé, varför gick jag hit? Nu har jag gått hit och öppnat mig för en människa som bara sitter och säger att mitt liv verkar jobbigt, no shit sherlok.

Även fast jag var tyst så var hon också tyst, inga kommentarer eller följdfrågor eller tips på min situation om att jag faktiskt lever med en man som misshandlar mig. När tiden var ute så så sa hon att jag får gärna komma tillbaka om jag vill prata.

Det här stället var alltså bara ett ställe där man bara skulle kunna gå för att prata av sig, då kunde jag hellre gått till en präst. De har antagligen mera erfarenheter av personer som lever i svåra förhållanden, samt att jag litar helt och hållet på deras tystnadsplikt.

Det jag vill ha är handfasta verktyg så att jag orkar ta mig ur och kan börja sätta gränser, så jag ringde vårdcentralen där jag fick KBT. Äntligen tänkte jag. KBT är bra för alla männsikor och deta hjälpt mig jättemycket för flera år sedan med min utbrändhet.

Så kom coronan och jag fick sitta på nätet och fylla i skattningstabeller för ångest pga av att all behandling de har för närvarande sker via nätet. Jag ger det ett försök iallafall tänkte jag.

En vecka med avslutnig med utgång på helgen så kom han på en sak att bråka om som han inte bråkat om på ett par år nu. Mat. I början när vi träffades så åt han aldrig med oss, men däremot kom han hem med mat på nätterna och köpte mat till mig med. Det var då jag gick upp i vikt, vet ej om det var det eller om det var stressrelaterat, men han kom hem med mat och jag åt.

Däremot var han aldrig med och åt middag, då jag frågade honom om detta så svarade han att jag hade aldrig någon sallad hemma, så jag handlade såklart sallad, men då hade jag ingen ruccola och det ville han ha. Jag kan inte äta ruccola sallad då jag blivit väldigt sjuk en gång på det.

Man kan ju undra varför han inte köpte hem det själv? Jag vet inte svaret på det. Jag köpte såklart hem ruccola för att slippa höra elaka kommentarer, men han åt aldrig den. Efter det så var anledningen till att jag lagade så fet mat, han ville inte bli fet nämligen eller så sa han att mitt barn sköljer ner maten med vatten som om hon lider när hon äter. Jag gav upp. Gav upp drömmen på ett liv då man sitter ner allihopa vid matbordet och äter tillsammans som vanliga människor gör.

Det jag däremot ser nuförtiden är hur han har otroligt dåliga matvanor och slaffsar i sig både det ena och det andra här hemma utan sallad. Han har gått upp en hel del i vikt som han var så rädd för att göra. Undrar om han tänkt på hur mycket han säger eot sig själv för att kunna trycka ner mig.

Nu förtiden får jag ofta höra, jag har säkert hört det ofta förut men inte reflekterat över det lika stark som nu. Han kan nämligen ringa eller komma hem och uttala sig om att: Jag har ju inte ätit på hela dan eller jag har ju inte ätit sedan igår. Oftast vid de tillfällena så har han varit ute och gått på stan eller varit ute med kompisar och ringt mig på natten och frågat om jag vill ha något att äta, jag svarar nej nuförtiden och då köper han ingenting inte ens till sig själv fast han är så hungrig.

När mitt barn är hos mig så är han inte p åmig om maten på samma sätt eftersom han kan ju inte neka ett barn mat, utn låter oss vara ifred. Däremot rör han inte maten jag lagat om det blir något över utan väljer hellre att ta mackor eller äta en kebabrulle.

Hela min matsituation är helt i oordning när mitt barn inte är hos mig för att han äter inte något annat än skräpmat sent, sent på kvällen eller mackor på kvällen. Detta är inget jag vill leva efter. Jag tycker om mat och jag vill äta någotsånär regelbundna tider annars mår min kropp inte bra.

En tanke jag har är att maten är ett behov som människan inte kan bortse ifrån, om vi bortser ifrån de så dör vi alltså måste vi äta. Äta bör man annars dör man.

Nu när han märker att det biter inte lika hårt på mig längre att nervärdera mig eller de som är runtomkring mig. Ett, jag har inget egenvärde kvar längre, två så har jag inga människor omkring mig som han ser. Alltså så går han på det slutgiltiga behovet, mat. Det kan jag inte ta bort, men han kan bråka om det så att jag känner skam över det och han kan krångla med maten så att jag blir nedtryckt och han får makt över mig. Slug jävel. Fast jag tror inte ens han vet om att han är så smart, det sitter i honom så djupt att han måste bete sig illa och skapa makt och kontroll över mig att han inte ens tänker på hur han beter sig.

Jag känner just nu denna vecka att jag är i så stort behov av hjälp att jag har tappat allt hopp. Jag gör allt på rutin och försöker bara överleva dagen för att jag har barn. Jag går på mina promenader och lånar mina böcker, det kan han inte ta ifrån mig. Jag går ner på biblioteket och hämtar min reservation och ser att denna bok är inte alls den jag reserverade, men det står mitt namn på så jag antar att det blivit något fel någonstans, det är ju samma författare så jag tar hem boken och börjar läsa.

Det visar sig att den här boken ger mig precis vad jag behöver. Jag läste ut den och antecknade massor på en dag. Den gav mig mig mer än vad kvinnoinstutionen och vårdcentralens webbhjälp gav mig.

Jag har redan gjort en sak sompåbörjat min resa i att sätta gränser och det är att jag inte längre har kontakt med varken min psykisk sjuka mamma eller mina bröder som missbrukar droger. Jag har blockat mina bröders nummer och viker av på gatan när jag ser min minsta bror som bor på en gata ifrån mig, min mamma ringer aldrig så henne behöver jag inte oroa mig för.

Dessa människor är sjuka människor och får hantera deras sjukdom på sitt sätt, jag vill inte vara med i det längre för att de vill inte läka utan är så fast i sina mönster och så rädda för att leva på riktigt, dessutom tar det energi av mig på ett osunt sätt. Jag märker att jag kan fokusera mycket mera på att lämna min osunda relation när jag inte har kontakt med dem.

Deras och andras åsikter är inte mina åsikt, deras eller andras vägar är inte mina vägar.

Min mamma har dessutom sagt att det är bättre att ha någon än att vara ensam. Jag har många gånger undrat om hon säger så för att hon tar bort ansvaret på sig själv som förälder då hon vet att det finns en man som "tar hand" om mig?

Så länge jag får höra sådant så tvivlar jag på mig själv.

Jag har kommit fram till och känner mig stark i kännslan att jag kan ta hand om mig själv på ett jättebra sätt ensam.

Det är tufft och jag behöver lära mig att älska mig själv helt och fullt ut.

Jag behöver förlåta mig själv för de misstag jag gjort emot mig själv och mina barn.

Jag har alltid känt mig ensam, utanför, annorlunda och skämts över mig själv.

Min uppväxt har dessutom spätt på detta och gjort så att jag trott att om jag ger och ger och är till för den andre så kommer jag att bli älskad.

Grejen med det är att den som säger sig älskar mig, älskar ju inte mig för den jag är. Jag har ju inte visat mitt rätta jag, det enda jag gjort är att behagat den andra och rättat in mig efter den personen.

Jag har på ett sätt använt min partner som en drog för att bedöva mitt eget innre som smärtat mig själv så otroligt mycket.

Jag har låtit han gå före mina barn på grund av rädsla till att inte bli lämnad eller att man skall bråka på mig, vilket bara har spätt på mitt självhat.

Jag har gång på gång sagt till mig själv att jag är strulig och inte klarar av saker så när jag träffade en partner som även han sa så till så har jag inte haft en chans att läka, men nu vet jag att det är inte jag utan jag lever i en väldigt strulig värld.

Jag vet nu att jag är på väg härifrån och jag har slutat titta på honom som det vackraste som finns.

Detta har jag väntat på i flera år.

Jag är jätterädd för att falla tillbaka, göra misstag eller svika mig själv så jag får ta ett andetag i taget, en timme i taget, eller en halv dag i taget.

Det är nu min resa härifrån börjar på riktigt, det är nu jag är helt redo att lämna honom.

Ingenting kan ju bli värre än att leva med en människa som han.