Flytt
Nu har jag har flyttat.
Hade jag vetat detta hade jag aldrig flyttat.
Flytten var hemsk.
Jag packade ner det viktigaste, vilket var mitt barns ägodelar som var viktigast. Sängkläder, handdukar, och mina kläder samt saker som jag värderar som jag inte vill att han skall rota igenom eller slänga.
Det blev åtta kartonger och fem sopsäckar.
Inte mycket saker för att vara en nästan medelålders kvinna som bott på samma ställe i 15 år.
Eftersom ingen kunde hjälpa mig med släp och de få personerna jag känner som har tillgång till bil blev tre. De kunde en timme var. Å en körning vardera blev det.
Resten sådant som skor, träningssaker, jackor, ja lite mindre saker som inte är lika akuta har jag tagit själv via lokaltrafik.
Jag har släpat på stora väskor med skrivbordslapmapa, matvaror, skålar och annat smått och gått.
Slutatde med att jag var heltslutkörd av detta åkande fram och tillbaka varje dag med lokaltrafiken.
Min rygg brakade såklart med eftersom jag redan har ett diskbråck så var detta inte alls bra att göra detta ensam.
Under dessa år med min sambo har han isolerat mig så mycket av många av mina gamla vänner har gått vidare och de få jag har kvar har tyvär fullt med egna partner och arbete så jag har fått höra vi sms.
Jag är väldigt glad över de två som faktisk hjälpte mig. Den tredje var min syster.
En av mina systrar kom hit och bara var hos mig. Hon bara satt här när jag grät i timmar över min situation.
Hade jag inte haft henne hade jag nog legat inlagd nu.
Att komma till en lägenhet som inte är ens egen så jag kan inte sätta upp saker på väggarna eftersom jag inte kan göra hål i tapeterna för så få månader. Färgerna som är på väggarna är inte alls mina färger. Möblerna är väldigt slitna så och vissa är lite trasiga så jag vågar inte röra för att jag vill ju inte göra sönder sakerna.
Han som bor här har dock förklarat att de har inte bott i lägenheten utan köpte den och flydde utomlands när coronan kom, å det är därför den är i slitet skick för det har bara bott en person där sedan 1958. Den människan har bara renoverat en gång på 80-talet.
Kanske låter otacksamt och gnälligt av mig.
Jag har iallfall tak över huvudet.
Men när jag två gånger om dagen lagar mat i ett kök där jag måste stänga dörren, tända doftljus och öppna fönstret så att det inte skall lukta matos i resten av lägenheten och sätta sig i sängkläder eller kläderna så känns det tröttsamt.
Varje kväll ställer jag mig på ett litet rangligt bord och hänger upp ett lakan på fönstret eftersom det inte finns rullgardiner eller persienner, detta gör jag även i min dotters sovrum fast på en pall som rasade så jag fått laga. Då känns det så otroligt sorgligt. Jag har faktiskt inte råd att köpa rullgardiner och sätta upp för några månade för då gör jag hål i deras väggar, om jag får det kanske det inte är samma mått till nästa lägenhet och jag ligger redan ute med 7000 kr sammanlagt sedan i höstas på förråd, bostadsköer och nu har jag fått köpt köksartiklar och gardiner och duschhylla så det finns något att ställa toalett artiklarna på.
I början sov jag på bäddsoffan. Jag har absolut inte något emot att sova i ett vardagsrum, men denna soffa tar livet av min rygg så min dotter sover numera på den. Hon säger att det är ok för henne. Känns ju inte helt ok, men vet att om jag sover där har hon en snart en mamma som ligger och skriker i smärtor. Jag är redan opererad en gång för diskbråck och nu väntar jag på min andra operation. Antagligen stress realterat.
Hade jag varit i 20-30 års åldern hade jag og inte brytt mig så mycket, men nu i min ålder då jag är hemma 90% av tiden då är hemmet så otroligt viktigt för mig. Essutom har jag ju inte haft ett eget liv på sju år så då blir det så påtagligt att när jag väl är ensam så önksar jag mig mest av allt att jag skulle få bestämma själv och veta att det är min borg.
En annan sak som gör att jag känner att jag aldrig skulle gjort det är ensamheten.
Jag har ladrig varit så ensam i hela mitt liv.
Jag har ändå haft vänner, men nu är dessa som bortblåsta i den här staden.
Jag har två som hör av sig.
Den ena är 70 år så jag vill inte att denna person skall åka lokal trafik och hälsa på mig.
Den andra har mycket med sitt nya jobb vilket jag också förstår.
Jag har talat om för sammanlagt sju personer, två hör av sig.
Jag har frågat om det finns självhjälpsgrupper för kvinnor som levt i våldsamma relationer, men det finns inga.
Jag har frågat om det finns trauma behandling för mig eftersom jag får panikångest då och då. Det finns det inte.
Jag har även kollat om det finns någon stress mottagning som man kan gå till, men det finns det inte.
Jag har vågat mig på att logga in på facebook och tagit kontakt med gamla vänner. Det känns bra, som om jag börjar titta ut.
Men vågar inte för mycket eftersom han kanske börjar leta efter mig på sociala medier.
Jag har gått med i gruppen Vi bryter tystnaden, men vågar inte fler för är rädda att det syns och folk ser.
Jag letar med ljus och lykta efter någon grupp jag kan vara med i. Jag mår verkligen inte bra av att vara så här ensam. När jag levde med honom så hade jag iallafall någon att prata med eller ett fungerande och mysigt hem.
Jag hade aldrig flyttat om jag visste att det skulle bli så här, det var ju detta jag sa till socialtjänsten attjag inte ville att det skulle bli. Det var därför jag inte tog deras hjälp, men jag hade flera omkring mig som sa att att jag måste lämna och det kommer bli bättre bara jag lämnar, du måste lämna sa de gång på gång, men var dem nu? Inte här iallfall. Det är bara jag och min dator och en dotter som jag håller ihop för.
Tack vare henne flyttar jag inte tillbaka, men hon är bara hos mig varannan vecka...