Kapitel 3

För 4 år sedan då var livet helt annorlunda, ibland på moln och ibland grå trist vardag.

Jag hade ett arbete jag älskade, vänner som stärkte mig och en regelbunden kontakt med min familj.

Jag tror även att barnen mådde bra, iallafall det minsta.

Jag kunde aldrig ana att jag skulle gå igenom ett sådant helvete som jag gjort. Jag trodde inte ens att jag var så svag så att jag kunde låta mig förblindas så som jag gjort. Jag menar jag skulle kunna skriva en bok om hur det är att leva med en manipulativ heroinist som bara vill förminska människor och hur jag därifrån flydde ner till Skåne med en ett-åring, hur jag innan flykten vägde 42 kilo och var ett psykiskt nervvrak pga att när han väl nyktrade till så blev hans beteende ännu värre. Jag skulle kunna skriva om hur jag kämpade för att hitta tillbaka till mig själv, inte bara från han utan från barndomens sår med en farsa som ogillar kvinnor, är paranoid och dessutom en manipulativ alkoholist.

När jag träffade mitt andra barns pappa så var det inte för att jag var attraherad eller det slog gnistor utan för att jag tänkte att om jag träffar någon som är tvärtemot mig själv, som ser tvärtemot ut det jag brukar välja, då kan han väl inte va en knäppis. Vad fel jag hade. En pojke som har ett så stort bekräftelse behov som jag aldrig varit med om. En passiv aggressiv, egoistisk människa.

Jaha, det var bara till att lämna och bryta upp en än gång, denna gång blev det som tur var bara en vanlig separation. Mitt ego tog tyvärr väldigt mycket stryk, jag är inte normal tänkte jag.

Jag grät ut hos min mamma, min sorg, min ilska och tanken att jag var så skadad att jag nog skulle bli tvungen att leva ensam resten av livet. Vad hade jag gjort för att förtjäna denna otur och ensamhet, det är inte rättvist att ni föräldrar ställde till det för mig så att jag hela tiden går in i destruktiva relationer. Det var som om jag ständigt hade en skugga efter mig som sa att jag var inte värd riktigt, ovillkorslös, skuldfri och icke manipulativ kärlek. Skuggan finns där för att tala om hur jävla onormal jag är.

Jag slutade ju såklart inte träffa män, men varje gång blev det fel.

En gång då jag nådde den riktiga botten (trodde jag) så träffade jag stans alkis, då kände jag heller ingen som helst attraktion, tvärtom. Jag tyckte verkligen inte om honom, barnen gjorde det däremot, dom älskade honom. Hans familj var också jättesnälla och han gav sig verkligen inte med mig och jag tänkte bara jaja, jag är ju inte ensam, bättre än så här blir det inte för mig. Detta blev ju som tur var ingen lång historia och jag var rätt stark när jag lyckades bli av med honom. Då bestämde jag mig dessutom för att ta tag i det här på riktigt, djupdök ner i mig själv terapeutiskt. Jag jobbade med mig själv dygnet runt i ett år. Ett tufft år, men vad jag var stark när jag kom ut på andra sidan. Det var 4 år sen.  Visst längtade jag och hoppades jag på att kanske en dag så får jag uppleva fin kärlek, sån där kärlek som innebär att man tror på varandra, ger varandra trygghet, lyfter den ena när den har det jobbigt, delar samma mål och drömmar i livet. Fast först och främst där man är snäll emot varandra. Där man kan skratta med varnadra så man nästan kissar på sig. I en sådan kärlek finns ingen svartsjuka, kontrollbehov, kränkningar, hot eller någon form av misshandel.

Så i mitt fall finns det nog ingen kärlek så långt ögat kan nå.

Jag trodde det när jag såg honom, då livet var sådär roligt och jag var stark och fri. Jag tänkte att nu har jag ju rensat ut all gammal skit som legat och grott, jag har ju tom gjort mig av med skuggan. Hon har inte visat sig på jättelänge. Sen hade han så fina ögon också, faktiskt dom vackraste jag tittat in i. Det leendet gjorde mig knäsvag och snygg stil hade han med en sån där still som jag gillar. Här var det ordning o reda på kläderna. Så tänkte jag att gamla jaget har alltid velat ha en sådan man men inte trott att hon var värd det, men nya hon, hon som hade så roligt nu och hittat tillbaks till livet, hon minsann var värd ett sån läckerbit som han. Han var inte bara snygg utan fruktansvärt rolig också, sådär rolig så att jag nästan kissade på mig. Han gillade musik också, samma musiksmak som mig.

Ju mer tiden gick ju närmare kom vi varandra, jag började öppna upp mig för honom, lite i taget, bara lite om det förflutna. Han tackade mig. Tackade mig för att jag delade med mig till honom. Jag berättade om det förhållande jag haft med stans alkis, sa att jag faktiskt skäms massor över att jag varit ihop med honom, då svarade han att så kan man väl inte säga, jo sa jag jag mår jättedåligt över det, ja fast det är ju som det är och jag vet ju att han inte är världens smartaste, men oj jag visste inte att du mådde så dåligt över det, så vände han sig om och pussade mig på kinden.

Vad jag aldrig kunde förutspå var att ett halvår senare och i tre år framåt så ältas mina relationer, helg efter helg, natt efter natt. Hur kan jag ha varit så jävla dum som var ihop med han eller hur fan tänkte du när du skaffade barn med han, du har ju för fan legat med halva stan, du har väl knarkat med han… Efter att jag försvarat och förklarat mig i timmar så började nästa anklagelse, det var jobbet, han hatade att jag jobbade där, dom människorna var dom värsta människorna i stan, dom tycker dom är så jävla coolare än alla andra spottade han ur sig. Hur kunde jag jobba där, gilla det? Var jag likadan? De tappra försök jag gjorde för att svara för det var ju faktiskt frågor han ställde, men jag fick egentligen inte svara, han var ju inte ens intresserad av svaren. Det var bar förvirrande. Efter ett tag började han anklaga mig för att jag knarkade med dom, vilket jag självklart inte gjorde. När jag ändå jobbade kvar så tog han tid på mig hur lång tid det tog för mig att ta mig därifrån till honom. Blev jag lite försenad så visste jag att det är bara och springa, en gång höll det på att gå riktigt illa då jag snubblade, men det enda jag tänkte var, res dig upp för fan annars får du inte en blund inatt. Efter ett tag började han hota mig ifall jag gick till jobbet så skulle han se till att jag fick ett helvete, så under tvång och emot min vilja så slutade jag där. Det lustiga var att jag hade sagt upp mig, jag hade ett annat bättre jobb på gång, men det köpte han inte. Dom gamla arbetskamraterna har inga höga tankar om mig idag. Blev det lugnare för att jag slutade där? Nej. Blev det lugnare för att jag rensade ur telefonboken? Nej Blev det lugnare för att jag slutade använda instagram? Nja.. Det var ändå mitt beslut för han hade alltid massa nedlåtande kommentarer om vad jag lagt ut eller vad mina vänner lagt ut, så dom kommentarerna slipper jag. Blev det lugnare för att vi slutade gå på en bar? Nej. Han forstatte bråka nätterna igenom, kränka mig, anklaga mig, ställde sina sk frågor som han egentligen inte ville höra svaren på. Han kunde sitta i timmar och det var verkligen i timmar och tala om för mig hur jag skulle rätta in mig i ledet för honom. Och att jag skulle lyssna på han en gång för alla. Och gjorde jag inte det så skulle helvetet braka lös.

Jag hade ett söndagsnöje förr. I början så sa han, klart du ska gå dit och umgås med tjejerna, vi ses sen. Det varade inte länge förrän han kom dit och hämtade mig innan det var slut för då var kl för mycket. Jag skämdes så mycket så jag slutade gå dit.

Känns som att varje vecka är det något jag måste försvara mig eller förklara mig för. Jag vet inte hur många gånger han har lovat att sluta bråka bara jag tar bort det eller det, eller gör så eller gör si, men det slutar inte, det finns alltid nåt nytt fel som jag gör. Veckor blev till månader och nu har det blivit år.

 Jag började slå honom, visste ju att ord var meningslöst. Det var det sista försvaret jag hade kvar att slå tillbaka fysiskts. Det var inga dåliga slag jag fick in, han har faktiskt kunnat anmäla mig. Jag gick o sökte hjälp för det. Han sökte inte någon hjälp. Det här är ju inte jag att slå en annan människa, jag mår jättedåligt på det. Jag får sådan ångest efteråt så det finns inte, samtidigt som jag förstår mig själv. En natt då ville jag verkligen inte slå, då tog jag kniven o skar mig i armen bara för att få tyst på honom. Jag hamnade på psyket då, trodde att jag var bipolär. Jag tänkte att det är mitt fel, det är nåt allvarligt fel på mig. Jag har ju alltid varit lite konstig så det är klart att jag är psyko. Självklart grät han och lovade att han skulle ändra sig. Det tog inte lång tid förrän det var tillbaka i samma ekorrhjul, jag slog tillbaka med våld. Ingen människa kan stå ut med hur mycket terror som helst. Det är som ett fängelse.

Min mat smakar inget. Börjar krydda mera.  Vi äter på mina fula jävla tallrikar. Frågar när vi ska äta vilka tallrikar han vill äta på.  Varför finns det aldrig någon sallad här hemma, jag blir ju fet, vill du vara ihop med en tjockis. Jag börjar handla sallad och gör sallad till maten. Varför stänger ni inte toalocket helt. Jag börjar fälla ner helt. Varför kan man inte släcka efter sig. Jag dubbelkollar så att det inte är tänt. Jag kollade igenom din gammla dator, varför i helvete har du inte raderat dina ex, det skall bort nu annars brakar helvetet lös och jag skall titta efter att du gjort det så jag ser att du verkligen har gjort det. Jag skakar när jag gör det för bilderna försvinner inte hur mycket jag än klickar, tar mig tre dar innan jag får bukt med det. Jag hittade dina gamla, var det terapi papper eller va fan vad det? Det var det sjukaste jag har läst jag var tvungen att gå och spy efteråt.

Tänk om folk skulle veta detta? Hur han beter sig. Tänk om mina fina vänner skulle veta detta? Om jag har några kvar, dom är väl trötta på mig att jag aldrig knappt är med och bara kommer med undanflykter. Dom kanske blir arg på mig. Ser ner på mig. Det räcker att jag ser ner på mig behöver verkligen inte flera som gör det. Dom kanske ifrågasätter mig. Då måste jag förklara mig och försvara mig igen, det orkar jag bara inte.

Försökte gå i parterapi, men hon var ju en kossa och han blev förnedrad, så dit gick vi aldrig mera.

Ändå stannade jag. Ändå pussade jag på honom, tittade in i dom finaste ögonen jag sett, skrattade med honom så jag nästan kissade på mig.