Att våga be om hjälp och arbetet med socialtjänsten
Den 19:e augusti tog jag mod till mig att ringa socialtjänsten, vilket man är tvungen att göra för att kunna få en plats på en kvinnojour eller ett kvinnoboende där man får hjälp med sina trauman som man upplevt, samt att man får hjälp med allt det praktiska som att byta telfonnummer, efternamn ifall man behöver skydda sin identitet osv.
Jag har inga bra erfarenheter av detta med tanke på att när jag gjorde detta för tre år sedan sa de till mig att jag fick lämna min 12-åriga dotter på obestämd tid för att hon kunde inte följa med till ett boende där man ville placera mig.
Jag försökte förklara för dem att det inte går. Först för att pappan lämnar henne till barnvakt en gång i veckan då han har henne. Han jobbar mycket kvällar och helger. Vi har varanan vecka boende med våran dotter och ändå lämnar han henne till barnvakt pga av jobb.
De kunde dessutom inte svara på hur länge jag skulle bo på detta boende som honinte kunde komma till.
Hur kan man skilja mor och dotter åt tänkte jag.
Förslaget jag fick då var att hon skulle kunna få en stödfamilj under tiden jag inte skulle finnas med i hennes liv.
I mitt huvud som är uppväxt under trasiga förhållanden så kom det bara en skrikande känsla av nej.
Skall man sätta in ännu ett barn i systemet? Dssurom tar det tid att ordna fram en stödfamilj som skall passa hennes behov och där hon skall kunna känna sig trygg. Hur länge hade de tängt att placera mig på detta boende?
Jag tog inte emot hjälpen för att inte skiljas från min dotter, utan valde att förminska mig totalt för att hon skulle få ha mig kvar och jag henne.
Kanske var detta fel, men just då så var det så jag gjorde.
Åren gick.
Det sista året har jag haft en syster som skickat texter ifrån andra kvinnor som varit där jag är och tagit sig ut. Hon har matat mig med dessa bilder / texter då jag känt att det är ingen idé eller att jag kommer aldrig ta mig härifrån.
Till sist så fattade jag mod och ringde socialtjänsten igen, det var den 19:e augusti.
Jag fick berätta för någon om min situation som sa att det kommer ringa upp en annan person och prata med dig så får vi starta upp ett ärende.
Jag förklarade att det är ytterst viktigt att man bara ringer mellan vissa tider, då min sambo är hemma mycket nu under coronan och arbetar mindre.
Två dagar senare ringer det upp en person som heter Anna S, hon säger sig arbeta på en avdelning för våld i nära relationer.
Jag berättar hela min historia igen. Hon säger att hon skall återkomma om en tid. Jag talar ännu en gång om att ni kan bara ringa mig mellan 10-14. Annars utsätter ni mig för fara. Väldigt stor fara, jag berättar till och med om ett exempel på vad som hänt då han kom på mig då jag höll på att flytta härifrån då det gick helt käpprätt åt helvete för mig och jag backade ur den situationen och bad att få stanna kvar hos honom, konsekvensen efter den situationen var inte rolig alls.
Ytterligare ett par dagar går och jag hör ingenting.
Helt plötsligt kl 15:04 så ringer det och det är hennes nummer.
Jag blir livrädd och väldigt tacksam över att jag höll i telefonen just då dessutom på ljudlöst. Jag klickar bort samtalet eftersom han var hemma.
Dagen efter så skickar jag ett sms om att jag kommer blockera hennes nummer
kl 14:00-10:00 för att hon inte skall kunna ringa mig efter dessa tider. Hon kan därför inte heller lämna några sms under dessa tider heller.
Slutligen så ringer hon mig och vi bokar en tid. En tisdag kl 11:00 följande vecka. Jag laddar verkligen inför detta möte, jag är så rädd och ångestfylld och hoppas att jag innerligt kan göra detta i smyg. Jag har även frågat om jag kan gå in bakvägen så att ingen kan se mig (socialkontoret ligger precis vid en hållplats och vi en bilväg) det får jag inte. Sådana är reglerna.
Kl 10:00 på tisdag förmiddag, en timme innan jag skall gå ner så sms:ar hon mig och avbokar mötet.
Jag får däremot en ny tid veckan efter. Laddar igen. Ångest. Rädlsa. Panik. Tvekasamhet att genomföra det. Tisdag morgon igen så sms:ar hon och avbokar. Bokar en ny tid veckan därpå. Nu är vi innne i september.
På måndag förmiddag så ringer det en man och säger att Anna S kan inte imorgon så du skall få träffa mig istället, men han behöver bara lite information om min situation. Jag berättar igen.
Detta är den tredje personen på socialtjänsten som jag berättar min historia för. Utan att få komma ett möte. Det känns verkligen obehagligt för tänk om någon av dessa personer vet vem jag är eller min sambo är.
Dagen efter får jag komma på möte med han som ringer upp mig, Alex heter han. Han är jättesnäll och förstående. Lyssnar verkligen och har kunskap om våld i nära relationer, han säger att jag inte skall känna skam eller skuld för det är inte mitt fel. Han gör en fredagsbedömning. Jga berättar om förra gången jag var på socialtjänsten och att jag vill inte ha en kortsiktig lösning utan en långsiktig plan och absolut inte skiljas från min dotter. Vi säger hejdå och han säger att de skall återkomma. Jag väntar i tre veckor på att höra något. Ingenting. Tystnad.
20 september brister det för mig, jag berättar för första gången för en gammal arbetskollega att jag behöver hjälp. Hon arbetar på häktet så jag tänker att hon har kontakter och kunskap. Jag orkar inte bära detta själv i den här staden. Min familj bor ju i en annna stad långt härifrån. Mina barndomskamrater med.
Den 22:a september så åker min syster ner hit och tar tag i socialtjänsten för jag är på väg att tappa förståndet. Nu har jag ju bett om hjälp, men inget händer. MIn syster ringer dem.
Vi får prata med en ny person som heter Linnéa.
Dagen efter få vi komma till ett möte, men inte med någon av Anna, Alex eller Linnéa, nej nu får vi komma till en person som heter Jessica.
Jessica har inga anteckningar från mitt möte med Alex eller kunskap om våld i nära relationer, hon jobbar på vuxenenheten.
Jag får berätta min historia igen. Hon antecknar. Gör en ny fredagsbedömning. Jag frågar henne varför hon inte har Alexs anteckningar. Hon svarar bara att nej det har hon bara inte inte. Det blev bara så. Hon skall se vad det finns för möjligheter för mig, så vi bokar in ett nytt möte veckan därpå.
Jag får berätta om saker för henne igen hur viktigt det är att man inte stänger ute min dotter och att om man säter mig i ett litet "instutionsrum" där jag inte kan gå ut så kommer jag gå hem igen. Jag är mer trygg i mitt gamla hem där jag bott i 15 år än vad jag är i ett rum som jag inte kan komma och gå i. Jag behöver dessutom bort från staden jag bor i pga av att om jag lämnar honom så kan han ta tillbaka mig med fina ord vilket hänt ett flertal gånger, hade hon läst anteckningarna från Alex had hon vetat detta.
Jag talar även om för henne att han bott på andra sidan av staden, men vi träffade ändå på varandra vid en hållplats och jag tog tillbaka honom. Jag sa att han suttit häktat pga stryptag och slag i anstiktet och jag tog tillbaka för att han blev släppt och han gick hem. Jag säger att jag varit på psyket och åkt hem efter ett par dagar för jag vill hem till mitt även fast de avrådde mig.
Därför behöver jag bort från denna stad, kommun, region och län.
Sätter man mig i ett annat län eller större stad så behöver jag inte så mycket skydd för han reser gärna inte i Sverige, har faktiskt inte alls varit i andra städer än sin egen region. Så han kan inte alls mycket om andra städer i Sverige, vilket är en stor fördel för mig. Jag förklarar detta för Jessica och säger att jag dessutom behöver närheten till min familj. Min syster ger henne alternativ som socialtjänsten har avtal med i den staden hon bor i och säger att de kan ta emot mig nu om bara socilatjänsten här godkänner det. Snabbt och lätt. Jessica svara inte på detta.
Veckan efter så kommer jag dit igen.
Man skall komma ihåg att jag fortfarande inte får komma in bakvägen eller träffas på någon annnan plats än där, så jag byter om på en offentlig toalett till munktröja och mörka byxor. Hoppas att luvan skyler mitt ansikte och byxorna är ett par som jag sällan använder. Allt för att jag är så rädd för att någon skall se mig och skvallra till honom.
Vi är nu inne i början på oktober.
På denna träff så säger hon att jag får inte komma till ett ställe dit mitt barn kan komma.
Jag får heller inte koma till samma stad där min famlij bor, ur säkerhets synpunkt. För han kan följa efter mig eller min dotter när hon åker och hälsar på mig.
Hon påpekar att hon erbjudit mig boende, men jag har ju tackat nej. Jag säger att hon erbjudit mig ett jourboende här i stan. Det är inte bra ur säkerhetssynpunkt.
Anledningen är att han kan nämligen följa efter min dotter när hon åker till mig med tåget dit, nu pratar vi 4 timmars tågresa.
Jag går hem och börjar ringa runt till olika kvinnoboenden i städer och frågar hur det fungerar med äldre barn som kommer på besök under helgerna för de har skola på veckorna i hemkommunen.
Inga pproblem säger de. De undrar varför de överhuvudtaget säger så på socialtjänsten, det går emot socialtjänstlagen. I socialtjänstlagen skall man tillgodose barnets och förälderns behov. Inte sära på dem.
Jag ringer upp. Nu arg. Undrar om det sitter någon där som vet vem jag är privat elller vet vem min sambo eller mitt barns pappa är. Så som de jobbar emot mig.
I detta skede har nämligen barnets far ringt upp mig och gått upp i falsett över att jag skall lämna staden och ev aldrig mera komma tillbaka. Och varför ser man inte till hans behov här. Skall jag ta hans barn ifrån honom?
Jag påpekar att hon kommer bo kvar hos honom och kommer komma till mig på helger och lov. Nu kan han ju jobba alla helger utan att behöva tänka på att lämna henne. Dessutom så är hon 15 år så hon bestämmer själv var hon skall bo. Nej säger han. Han skall minsann ringa upp socialtjänsten och prata med dom att man får kolla till hans behov med i detta.
Jag erkänner tyst för mig själv att jag har ett stort problem vad det kommer till att välja bra män i mitt liv.
Efter samtalet med Jessica ang upplysningar med namn på boenden samt namn jag pratat med så hon kan anteckna och hon kan ringa upp och dubbelkolla dessa fakta vad det gäller att ta med barn.
Hon ringer upp mig en fredag och säger att jag har ett boende 10 mil innåt landet dit jag kan ta med mig min dotter. Det finns två byar som jag kan välja mellan. Detta är ännu längre ifrån min famlij, i samma län som jag bor i nu, en timme med lokalbussen ifrån där jag bor nu. I dessa två små städer finns det bara en gata, så vill man leta efter någon är det inte svårt.
Jag upplyser henne om detta och säger att detta går ju emot säkerhetstänket, den andra städerna ( jag har lämnat fem förslag på städer) är ju så mycket större och han vet inte ens var barnet går i skolan här så han skulle inte ens kunna följa efter henne från skolan och om han mot förmodan skulle pricka rätt nere på tågstationen måste han veta vilket tåg han skall ta och hinna köpa en biljett till just det tåget. Vilket för mig låter väldigt svårt. Om han skulle köra bil till den staden så skulle han ju inte ens veta vart han skulle leta...
Dessa två små städer de erbjuder mig är ju bara att gå på en lokaltrafikbuss och i dessa tider går du på i mitten och behöver inte ens visa ngn biljett och när han kommer fram kan han bara vandra upp och ner för gatan ett par gånger så kommer han nog upptäcka var jag befinner mig eller stöta på mig.
Nästa vecka skall jag dit igen. Då har vi passerat mitten av november.